Idag slog Storkäft till igen. Vi kan kalla henne så för det passar så bra. Scen 1:
Jag och en kollega sitter ensamma vid ett bord i vårt lunchrum, äter och är inbegripna i ett (privat) samtal. Helt plötsligt står hon där och stirrar på mig med en fascination som bäst beskrivs såhär: manisk stirrande blick, halvöppen mun, all sitt fokus riktat mot MIG. Jag tittar undrande på henne och då tar hon till orda:
-Alltså, när kommer bäbisen?
– Ja den är beräknad 14 maj, men jag antar att den kommer när den vill … ?
-(Pustar) Ja för alltså du har ju kämpat så himla länge nu!
– Jaha OK …
(Stirrar lite till med manisk blick, halvöppen mun) Sedan vänder hon på klacken och går tillbaka till sitt bord. Hon kan ha sagt något mer där men min chock var alltför stor. Jag säger till min kollega: – Jag fattar inte vad hon menar, 9 månader är väl standardtid för de allra flesta gravida? Eller menar hon att jag är en elefant? De är ju gravida i två år.
Jag önskar SÅ att jag fått ur mig det när Storkäft stod kvar, men ni vet hur det är, hjärnan arbetar inte alltid så snabbt som en kan önska. (I synnerhet inte i nionde månaden och med ständig sömnbrist)
Scen 2, ca 15 minuter senare vid mitt skåp. (Det är där de föredrar att gå till attack tydligen, när man är minst beredd och inte ser eftersom man tittar in i sitt skåp.) Storkäft stannar återigen till, samma maniska uttryck och stirrande.
– Alltså du har ju gått så länge nu.
-Jaha. (Plockar ihop mina saker, är på väg hem och orkar inte med mer gränslöst sociopatbeteende nu. Snälla kan du bara försvinna?)
– Men du har lagt på dig en del här också va? (Pekar på sina egen midja)
– Jaså har jag det? Det är väl oundvikligt att lägga på sig där när man är gravid.
– Ja men jag menar vissa kan ju vara i åttonde månaden och liksom bara ha magen, medans du har ju liksom här också. (Återigen hänvisning till midjan)
– Jaha så kanske det är. (Jag tror jag suckar också men den här människan är helt i sitt eget universum och läser inga signaler från sina offer.)
Jag fortsätter packa ihop mina saker och jag kan inte komma på en enda sak till att säga så jag ignorerar henne istället. Det är helt enkelt blankt i mitt huvud för jag är inte tränad för den här typen av interaktion. Då går hon vidare. Mest för att hon inte hade mer att få ur sig just då, gissar jag. Hon kommer nog tillbaka, likt en boomerang eller något.
Men jag önskar så att jag sagt något eller allt av följande:
-OK vad du menar är att jag är tjock, jag fattar.
– Jag ser alltså inte ut på det sätt du skulle önska att jag gjorde i nioende (inte åttonde, bitch!) månaden. Jag ber om ursäkt att jag inte lever upp till dina förväntningar.
– Är det min tur att kommentera din kropp och ditt utseende nu?
– Jag ber om ursäkt om jag är för tjock för din smak som gravid, naturligtvis skulle jag fortsätta vara så smal som jag var innan jag blev gravid, återigen jag ber om ursäkt om min buktande mage kränker dig på något vis.
Nu funderar jag på om jag ska gå till min chef och fråga hur vi hanterar trakasserier av detta slag på min arbetsplats. Jag har fått utstå så mycket j-a kommentarer och ovälkommen beröring sedan jag gick ut med att jag väntar barn (och vi snackar flera månaders tortyr!) och idag kände jag bara att nu får det ta mig fanimej vara nog.
I världens mest jämställda land 
Åh, vad jag kan relatera! Inte på jobbet men ÖVERALLT annars, i butiken, tvättstugan, på mässor, på bussen, på stan. Överallt kom helt okända människor och kommenterade mitt utseende när jag var gravid. Så otroligt tröttsamt!
Jävla människor som anser sig ha rätten att kommentera min kropp!
Tack för din bekräftelse! (Och jag beklagar att du fått samma bemötande som mig) Jag har faktiskt i stort sett sluppit kommentarer från främlingar (på stan) och ytligt bekanta som grannar och personen i kassan i närbutiken har i alla fall bara sagt snälla och trevliga saker samt ställt öppna frågor istället för kommit med påståenden (så långt i alla fall- ta i trä). Ja verkligen! Och jag tycker inte att graviditet legitimierar det eller gör det till ”undantagstillstånd”- hade det varit män som var gravida hade de aldrig behövt ta all denna skit. Min man gapar bara när jag berättar om hur mina dagar på jobbet kan vara. För mig är detta definitivt könsdiskriminering- bland annat.