0

Alla barn är våra barn

malalaFör sen stund sedan satt jag på golvet med min 6 månader gamla son och såg på när en av årets två fredspristagare, Malala Yousafzai höll sitt tacktal. Tårarna rann nedför mina kinder när denna anmärkningsvärda flicka talade om barn som får spendera sin barndom i fabriker, flickor som tvingas till äktenskap vid 12 års ålder, om bristfällig eller ingen utbildning för miljontals barn i världens fattiga länder, om barn som dödas i krig. Barn som dödas i krig. Hur kan det vara sant? Hur kan det vara möjligt? Hur kan vi låta det ske? frågar jag mig. Alltmedan min son leker tryggt på golvet i vårt hem där varken svält eller krig hotar hans existens.

Malala undrar samma sak. Hon säger att tiden att tala om hur illa det är ställt är förbi. Nu är tiden att agera, att förändra. Att världens ledare redan vet vikten av god utbildning- deras barn går i fina skolor. Nu är tiden att se till så att ALLA barn får gå i skolan. Och hon ställer den enkla men så viktiga frågan: Varför är det så enkelt att bygga krigsvagnar men så svårt att bygga skolor?

Och jag undrar: hur kan vi leva med oss själva när vi gör skillnad på våra barn här och deras barn där borta? Vi tillhör alla mänskligheten men allt vi gör visar inte på medmänsklighet. Vi hör alla samman och alla barn är våra barn. Och om Malala vågar höja sin röst och protestera med sitt liv som insats förstår jag inte hur vi kan vara tysta, vi som äger privilegiet att tala utan risk för att förlora något.

 

Bild: bloggerintheballroom.com

Annonser
0

Bråkig som pappa…

och snäll som mamma?

För idag var jag som vanligt på torsdagarna och försökte träna min postgravida kropp till någon slags fason igen. I grupp tillsammans med andra mammor och bäbisar. Jag vet det låter kanske inte som den mest trankila av aktiviteter men vad kan jag säga? Jag får knasiga idéer ibland. Särskilt sedan sonen föddes. Sömnbrist/amningshjärna och jag säger och gör allt möjligt konstigt. Vardagsedge kan en tycka.

Idag var det förmodligen någon slags speciell dag i sonens almanacka, jag tror det kan ha stått ”Härja loss allt jag orkar i alla situationer mamma försätter mig i idag.” Jag svettades mer av att underhålla/brottas med min son än av själva träningen. Så hukar sig hen som håller i kursen ned och pratar med Love med sådan där nu- gullar- jag- med- bäbisen- röst: ”Är du bråkig idag?” Love svarar med ett illtjut som kan spräcka glas. ”Som pappa!” tillägger hen då, fortfarande leende. Och jag är fast i någon omöjlig pose som ska göra mig vältränad igen (om sisådär 20 år med tanke på min kropps nuvarande skick) och besitter inte riktigt simultankapaciteten att opponera mig. Jag tänkte säga: ”Om du hört mig när jag tappar humöret hade du nog inte sagt så.” Men såklart säger jag inte det, för jag är kvinna och jag är långsam i skallen och jag är upptagen med att koncentera mig på min core samtidigt som sonens tjut ringer i öronen.

Men. Alltså. Jag vet nu inte om hen med kommentaren menar att min man ÄR bråkig (de har träffats då vi tränat i åratal på det här gymmet, dock har de inte haft något bråk med varandra vad jag vet om) eller om det har med f-n j-a stereotypa könsroller att göra. Bråkig som pappa, och, inte vet jag, snäll som mamma?? (Är så LESS på att folk tror jag är en snäll timid försynt vän (hmrf!) mes- jag är en INTROVERT PERSONLIGHETSTYP. Googla det. Det betyder typ att en har lite farstu och inte pratar om allt med alla hela tiden. Utan med folk jag gillar. (Och på det är jag kvinna och socialiserad att inte ta plats och behaga min omgivning.. Go figure. Vi är väldigt i ropet nu, vi introverta. Vi behövs i samhället och så vidare. Lär en känna mig upptäcker en snart att jag har MASSOR av åsikter, tankar OCH- humör. Som så även min son nu visat sig ha emellanåt.)

Och sedan tänker jag vidare på det här med hur vissa känslor värderas på vissa sätt och andra på andra sätt, och dessutom olika beroende på KÖN. Till exempel att vara glad går ofta okommenterat förbi, sådan SKA man ju vara. Med arg, ledsen och annat ska färstas vikt vid och värderas som negativt. Och kvinnor ska vara glada och kanske ledsna men inte arga medan män får vara glada och arga men definitivt inte ledsna. Jag blir så TRÖTT.

Jag tycker hen som håller i kursen verkar vara en kompetent människa och trevlig. Fram till nu. För sådana här kommentarer kan verkligen provocera mig och göra att folk sjunker i respekt hos mig. Men #introvert och #kvinna samt #långsam i reaktionsförmågan som jag är packar jag ihop min falsettskrikande bäbis och går hem utan att säga så mycket som ett pip. Och blir istället arg när jag får en stund över från amning och mer skrik då jag spelar upp situationen för mig själv i huvudet. Det finns flera saker i den som är bullshit. Könsnormsbullshit: Min son brås på sin far när han visar lite humör. Eftersom de båda har snopp. Förolämpa min partner bullshit: för hon kan ju också mena att hon tycker min man är en ilsken sort och tyckte att idag när min son skriker och härjar runt på sin matta så jag knappt får en enda corespänning gjord är bra tajming. Konsumentbullshit: jag har betalat pengar för att gå denna kurs. Jag vill helst slippa förolämpningar och/eller könsnormsbullshit tack. Annars vill jag ha pengarna tillbaka.

0

Kvinnor mot feminismen?!

Trodde det var ett skämt först men det är det inte. Så satt jag på min kammare och blev arg men mest störd av hur mycket dumt folk det finns i världen som egentligen varken förtjänar yttrandefrihet eller rösträtt (alltså det där menar jag ju typ inte för så får man ju inte säga eller tycka etc men ändå). Och jag försökte med min för tillfället något oskarpa ammings-/klämderättnyligenutenbäbishjärna tänkte ut en massa genomtänkta och smarta och pålästa argument framförallt för varför kvinnor VISST behöver feminismen (i synnerhet kanske dessa kvinnor) och bla bla bla yadda yadda ya smart påläst skarpt socologiexamen (studieskulder!! måste få upp PPA*!) osv.

Jag hann formulera detta:  Feminismen är en social rörelse som verkar för jämlikhet mellan könen. Jämlikhet i sin tur handlar om alla människors lika värde, oavsett kön, etnicitet, sexualitet, klasstillhörighet etc etc. Detta handlar alltså om mänskliga rättigheter. Följaktligen: kvinnorna med lapparna på magen där de förklarar varför de inte behöver feminismen säger sig alltså inte behöva mänskliga rättigheter. Och det är ju bara fullständigt jäkla skitdumt. (Välformulerat! Där gnistrade jag allt till!)

Sedan hamnade jag här och då insåg jag att det är ju SÅ man ska bemöta dem. Med humor! Med katter! Med att mellan raderna säga att det ni säger är så löjligt så att det inte ens förtjänar seriösa argument. (Samma gäller för övrigt för SD och alla som röstar på dem.) Skönt! Då slipper jag och kan lämna över till de som gjorde det bättre än jag. För den här gången i alla fall. * PPA= Pris Per Användning. I det här fallet pris per användning av sociologiexamen. Bild lånad från confusedcatsagainstfeminism.tumblr.com cats

0

BF!!!

Idag är vårt BF men än så länge verkar bäbishen inte vara på gång på något drastiskt sätt. Men dagen har ju just börjat, so no stress, plenty of time lillhen- tänkte jag tills jag såg väderprognosen till helgen. Värmebölja! Nu känner jag bara: kom igen nu, kom ut nu!! För den senaste värmeböljan var inte nådig mot yours truely. Är jag långsam och svullen nu så var det ingenting mot vad 23 grader och sol gjorde med min stackars höggravida kropp. Så kära lilla barn, låt din mamma få föda i detta härliga svala regniga väder, det vill säga före helgen. Så åker vi hem i solsken sedan. Det blir perfa, som min yngsta syster skulle säga. Kom igen, det fixar du och jag och pappsen tillsammans!

0

När jag fick mål i mun

Här om dagen på ett soligt Drottningtorg i Göteborg utspelade sig följande:

Melonformad kvinna i tights tillika höggravid yours truely står och svettas lite lätt i solen efter en batalj i Nordstan där livsviktiga inköp gjorts (gravidbyxor som lämnar vaderna bara samt gigantisk men sval tunika). Ska precis gå över till min plattform när jag märker att en ung man ställt sig rakt framför mig och stirrar som om jag är en ny spännande konstinstallation som dykt upp på torget lite oförhappandes så där. Vi kan kalla honom 90-talssnubben, för han ser precis ut som att han är påväg till ett raveparty i slutet av 1990- talet. Lätt utsvängda jeans och ärmlöst linne i psykadeliskt mönster där det förekommer neonfärger. Observera att han ej verkar vara född på 1990-talet utan verkar vara någonstans runt de 30, svårt att säga när en är bländad av solen och egentligen inte bryr sig.

Jag: – Vad gör du?

90-talissnubben:- Alltså det där måste ju vara en tjej! (Gestikulerar i riktning mot min mage)

Jag:- Va? (Gudgemigstyrkajagorkarintemedettmiffoidag. Mina vader är för svullna, min rygg för svettig och jag vill bara hem och äta muffins.)

90-talissnubben:- Ja alltså jag har haft fel tre gånger nu men den här gången måste jag väl ändå ha rätt! Säg nu, är det en tjej? (Ser jävligt förväntansfylld samt nöjd ut.)

Som ni alla vet VET inte vi vilket kön det är men det tänker jag fanimej inte berätta för idioten. Sedan när är du min kompis liksom?

Jag:- Och vad fan får dig att tro att jag skulle berätta det för dig??

Han: (Ler ännu bredare och självgodare (mer självgott??) och säger: – Jaså du är en SÅDAN mamma!

Jag: Men dra åt helvette!

Och stegar över till min plattform. Folk som står i närheten och hört vårt meningsutbyte stirrar nyfiket på det där svenska sättet som innebär att en låtsas som att en inte alls stirrar men definitivt gör just detta. Men de fick gärna stirra för det KÄNDES SÅ JÄKLA GÖTT! ÄNTLIGEN! HEUREKA! JAG FICK MÅL I MUN! Efter månader och åter månader av förtryck och förnedring och återhållen ilska och en hjärna som vägrar att i tid tänka ut saker för munnen att formulera fick jag ur mig ett svar på tal! Fan vad bra jag mådde alltså! Och sedan som någon slags kosmisk rättvisa blev jag på den fullsatta vagnen erbjuden sittplats det första som hände när jag gick på. För första gången under hela graviditeten. Jag kysste nästan tjejen och upplyste om att hon är den FÖRSTA. Vi fick en stund av systerskap och jag var glad resten av kvällen. ❤ ❤ ❤

 

2

OK att trakassera gravida?

Idag slog Storkäft till igen.  Vi kan kalla henne så för det passar så bra. Scen 1:

Jag och en kollega sitter ensamma vid ett bord i vårt lunchrum, äter och är inbegripna i ett (privat) samtal. Helt plötsligt står hon där och stirrar på mig med en fascination som bäst beskrivs såhär: manisk stirrande blick, halvöppen mun, all sitt fokus riktat mot MIG. Jag tittar undrande på henne och då tar hon till orda:

-Alltså, när kommer bäbisen?

– Ja den är beräknad 14 maj, men jag antar att den kommer när den vill … ?

-(Pustar) Ja för alltså du har ju kämpat så himla länge nu!

– Jaha OK …

(Stirrar lite till med manisk blick, halvöppen mun) Sedan vänder hon på klacken och går tillbaka till sitt bord. Hon kan ha sagt något mer där men min chock var alltför stor. Jag säger till min kollega: – Jag fattar inte vad hon menar, 9 månader är väl standardtid för de allra flesta gravida? Eller menar hon att jag är en elefant? De är ju gravida i två år.

Jag önskar SÅ att jag fått ur mig det när Storkäft stod kvar, men ni vet hur det är, hjärnan arbetar inte alltid så snabbt som en kan önska. (I synnerhet inte i nionde månaden och med ständig sömnbrist)

Scen 2, ca 15 minuter senare vid mitt skåp. (Det är där de föredrar att gå till attack tydligen, när man är minst beredd och inte ser eftersom man tittar in i sitt skåp.) Storkäft stannar återigen till, samma maniska uttryck och stirrande.

– Alltså du har ju gått så länge nu.

-Jaha. (Plockar ihop mina saker, är på väg hem och orkar inte med mer gränslöst sociopatbeteende nu. Snälla kan du bara försvinna?)

– Men du har lagt på dig en del här också va? (Pekar på sina egen midja)

– Jaså har jag det? Det är väl oundvikligt att lägga på sig där när man är gravid.

– Ja men jag menar vissa kan ju vara i åttonde månaden och liksom bara ha magen, medans du har ju liksom här också. (Återigen hänvisning till midjan)

– Jaha så kanske det är. (Jag tror jag suckar också men den här människan är helt i sitt eget universum och läser inga signaler från sina offer.)

Jag fortsätter packa ihop mina saker och jag kan inte komma på en enda sak till att säga så jag ignorerar henne istället. Det är helt enkelt blankt i mitt huvud för jag är inte tränad för den här typen av interaktion. Då går hon vidare. Mest för att hon inte hade mer att få ur sig just då, gissar jag. Hon kommer nog tillbaka, likt en boomerang eller något.

Men jag önskar så att jag sagt något eller allt av följande:

-OK vad du menar är att jag är tjock, jag fattar.

– Jag ser alltså inte ut på det sätt du skulle önska att jag gjorde i nioende (inte åttonde, bitch!) månaden. Jag ber om ursäkt att jag inte lever upp till dina förväntningar.

– Är det min tur att kommentera din kropp och ditt utseende nu?

– Jag ber om ursäkt om jag är för tjock för din smak som gravid, naturligtvis skulle jag fortsätta vara så smal som jag var innan jag blev gravid, återigen jag ber om ursäkt om min buktande mage kränker dig på något vis.

Nu funderar jag på om jag ska gå till min chef och fråga hur vi hanterar trakasserier av detta slag på min arbetsplats. Jag har fått utstå så mycket j-a kommentarer och ovälkommen beröring sedan jag gick ut med att jag väntar barn (och vi snackar flera månaders tortyr!) och idag kände jag bara att nu får det ta mig fanimej vara nog.