0

BF!!!

Idag är vårt BF men än så länge verkar bäbishen inte vara på gång på något drastiskt sätt. Men dagen har ju just börjat, so no stress, plenty of time lillhen- tänkte jag tills jag såg väderprognosen till helgen. Värmebölja! Nu känner jag bara: kom igen nu, kom ut nu!! För den senaste värmeböljan var inte nådig mot yours truely. Är jag långsam och svullen nu så var det ingenting mot vad 23 grader och sol gjorde med min stackars höggravida kropp. Så kära lilla barn, låt din mamma få föda i detta härliga svala regniga väder, det vill säga före helgen. Så åker vi hem i solsken sedan. Det blir perfa, som min yngsta syster skulle säga. Kom igen, det fixar du och jag och pappsen tillsammans!

0

När jag fick mål i mun

Här om dagen på ett soligt Drottningtorg i Göteborg utspelade sig följande:

Melonformad kvinna i tights tillika höggravid yours truely står och svettas lite lätt i solen efter en batalj i Nordstan där livsviktiga inköp gjorts (gravidbyxor som lämnar vaderna bara samt gigantisk men sval tunika). Ska precis gå över till min plattform när jag märker att en ung man ställt sig rakt framför mig och stirrar som om jag är en ny spännande konstinstallation som dykt upp på torget lite oförhappandes så där. Vi kan kalla honom 90-talssnubben, för han ser precis ut som att han är påväg till ett raveparty i slutet av 1990- talet. Lätt utsvängda jeans och ärmlöst linne i psykadeliskt mönster där det förekommer neonfärger. Observera att han ej verkar vara född på 1990-talet utan verkar vara någonstans runt de 30, svårt att säga när en är bländad av solen och egentligen inte bryr sig.

Jag: – Vad gör du?

90-talissnubben:- Alltså det där måste ju vara en tjej! (Gestikulerar i riktning mot min mage)

Jag:- Va? (Gudgemigstyrkajagorkarintemedettmiffoidag. Mina vader är för svullna, min rygg för svettig och jag vill bara hem och äta muffins.)

90-talissnubben:- Ja alltså jag har haft fel tre gånger nu men den här gången måste jag väl ändå ha rätt! Säg nu, är det en tjej? (Ser jävligt förväntansfylld samt nöjd ut.)

Som ni alla vet VET inte vi vilket kön det är men det tänker jag fanimej inte berätta för idioten. Sedan när är du min kompis liksom?

Jag:- Och vad fan får dig att tro att jag skulle berätta det för dig??

Han: (Ler ännu bredare och självgodare (mer självgott??) och säger: – Jaså du är en SÅDAN mamma!

Jag: Men dra åt helvette!

Och stegar över till min plattform. Folk som står i närheten och hört vårt meningsutbyte stirrar nyfiket på det där svenska sättet som innebär att en låtsas som att en inte alls stirrar men definitivt gör just detta. Men de fick gärna stirra för det KÄNDES SÅ JÄKLA GÖTT! ÄNTLIGEN! HEUREKA! JAG FICK MÅL I MUN! Efter månader och åter månader av förtryck och förnedring och återhållen ilska och en hjärna som vägrar att i tid tänka ut saker för munnen att formulera fick jag ur mig ett svar på tal! Fan vad bra jag mådde alltså! Och sedan som någon slags kosmisk rättvisa blev jag på den fullsatta vagnen erbjuden sittplats det första som hände när jag gick på. För första gången under hela graviditeten. Jag kysste nästan tjejen och upplyste om att hon är den FÖRSTA. Vi fick en stund av systerskap och jag var glad resten av kvällen. ❤ ❤ ❤

 

2

OK att trakassera gravida?

Idag slog Storkäft till igen.  Vi kan kalla henne så för det passar så bra. Scen 1:

Jag och en kollega sitter ensamma vid ett bord i vårt lunchrum, äter och är inbegripna i ett (privat) samtal. Helt plötsligt står hon där och stirrar på mig med en fascination som bäst beskrivs såhär: manisk stirrande blick, halvöppen mun, all sitt fokus riktat mot MIG. Jag tittar undrande på henne och då tar hon till orda:

-Alltså, när kommer bäbisen?

– Ja den är beräknad 14 maj, men jag antar att den kommer när den vill … ?

-(Pustar) Ja för alltså du har ju kämpat så himla länge nu!

– Jaha OK …

(Stirrar lite till med manisk blick, halvöppen mun) Sedan vänder hon på klacken och går tillbaka till sitt bord. Hon kan ha sagt något mer där men min chock var alltför stor. Jag säger till min kollega: – Jag fattar inte vad hon menar, 9 månader är väl standardtid för de allra flesta gravida? Eller menar hon att jag är en elefant? De är ju gravida i två år.

Jag önskar SÅ att jag fått ur mig det när Storkäft stod kvar, men ni vet hur det är, hjärnan arbetar inte alltid så snabbt som en kan önska. (I synnerhet inte i nionde månaden och med ständig sömnbrist)

Scen 2, ca 15 minuter senare vid mitt skåp. (Det är där de föredrar att gå till attack tydligen, när man är minst beredd och inte ser eftersom man tittar in i sitt skåp.) Storkäft stannar återigen till, samma maniska uttryck och stirrande.

– Alltså du har ju gått så länge nu.

-Jaha. (Plockar ihop mina saker, är på väg hem och orkar inte med mer gränslöst sociopatbeteende nu. Snälla kan du bara försvinna?)

– Men du har lagt på dig en del här också va? (Pekar på sina egen midja)

– Jaså har jag det? Det är väl oundvikligt att lägga på sig där när man är gravid.

– Ja men jag menar vissa kan ju vara i åttonde månaden och liksom bara ha magen, medans du har ju liksom här också. (Återigen hänvisning till midjan)

– Jaha så kanske det är. (Jag tror jag suckar också men den här människan är helt i sitt eget universum och läser inga signaler från sina offer.)

Jag fortsätter packa ihop mina saker och jag kan inte komma på en enda sak till att säga så jag ignorerar henne istället. Det är helt enkelt blankt i mitt huvud för jag är inte tränad för den här typen av interaktion. Då går hon vidare. Mest för att hon inte hade mer att få ur sig just då, gissar jag. Hon kommer nog tillbaka, likt en boomerang eller något.

Men jag önskar så att jag sagt något eller allt av följande:

-OK vad du menar är att jag är tjock, jag fattar.

– Jag ser alltså inte ut på det sätt du skulle önska att jag gjorde i nioende (inte åttonde, bitch!) månaden. Jag ber om ursäkt att jag inte lever upp till dina förväntningar.

– Är det min tur att kommentera din kropp och ditt utseende nu?

– Jag ber om ursäkt om jag är för tjock för din smak som gravid, naturligtvis skulle jag fortsätta vara så smal som jag var innan jag blev gravid, återigen jag ber om ursäkt om min buktande mage kränker dig på något vis.

Nu funderar jag på om jag ska gå till min chef och fråga hur vi hanterar trakasserier av detta slag på min arbetsplats. Jag har fått utstå så mycket j-a kommentarer och ovälkommen beröring sedan jag gick ut med att jag väntar barn (och vi snackar flera månaders tortyr!) och idag kände jag bara att nu får det ta mig fanimej vara nog.