0

När jag fick mål i mun

Här om dagen på ett soligt Drottningtorg i Göteborg utspelade sig följande:

Melonformad kvinna i tights tillika höggravid yours truely står och svettas lite lätt i solen efter en batalj i Nordstan där livsviktiga inköp gjorts (gravidbyxor som lämnar vaderna bara samt gigantisk men sval tunika). Ska precis gå över till min plattform när jag märker att en ung man ställt sig rakt framför mig och stirrar som om jag är en ny spännande konstinstallation som dykt upp på torget lite oförhappandes så där. Vi kan kalla honom 90-talssnubben, för han ser precis ut som att han är påväg till ett raveparty i slutet av 1990- talet. Lätt utsvängda jeans och ärmlöst linne i psykadeliskt mönster där det förekommer neonfärger. Observera att han ej verkar vara född på 1990-talet utan verkar vara någonstans runt de 30, svårt att säga när en är bländad av solen och egentligen inte bryr sig.

Jag: – Vad gör du?

90-talissnubben:- Alltså det där måste ju vara en tjej! (Gestikulerar i riktning mot min mage)

Jag:- Va? (Gudgemigstyrkajagorkarintemedettmiffoidag. Mina vader är för svullna, min rygg för svettig och jag vill bara hem och äta muffins.)

90-talissnubben:- Ja alltså jag har haft fel tre gånger nu men den här gången måste jag väl ändå ha rätt! Säg nu, är det en tjej? (Ser jävligt förväntansfylld samt nöjd ut.)

Som ni alla vet VET inte vi vilket kön det är men det tänker jag fanimej inte berätta för idioten. Sedan när är du min kompis liksom?

Jag:- Och vad fan får dig att tro att jag skulle berätta det för dig??

Han: (Ler ännu bredare och självgodare (mer självgott??) och säger: – Jaså du är en SÅDAN mamma!

Jag: Men dra åt helvette!

Och stegar över till min plattform. Folk som står i närheten och hört vårt meningsutbyte stirrar nyfiket på det där svenska sättet som innebär att en låtsas som att en inte alls stirrar men definitivt gör just detta. Men de fick gärna stirra för det KÄNDES SÅ JÄKLA GÖTT! ÄNTLIGEN! HEUREKA! JAG FICK MÅL I MUN! Efter månader och åter månader av förtryck och förnedring och återhållen ilska och en hjärna som vägrar att i tid tänka ut saker för munnen att formulera fick jag ur mig ett svar på tal! Fan vad bra jag mådde alltså! Och sedan som någon slags kosmisk rättvisa blev jag på den fullsatta vagnen erbjuden sittplats det första som hände när jag gick på. För första gången under hela graviditeten. Jag kysste nästan tjejen och upplyste om att hon är den FÖRSTA. Vi fick en stund av systerskap och jag var glad resten av kvällen. ❤ ❤ ❤

 

2

Männen de har ju lumpen!

Orkar inte blogga. PMS. Och det är tamigfan ingen lek. Ytterligare en sak som är jävligt orättvis med att vara kvinna. Jag menar- vad har männen som rimligen går att jämföra?

När jag växte upp fick man höra ibland att ”Ja det är synd om kvinnor, de får mens och det gör ont att föda barn- men männen de har ju lumpen!” Och jag bara- vad fan?! Såvida lumpen inte innebär blodbad och smärtor och ett humör svart som satan med en motsvarighet till en vuxen kvinnas sammanlagda menstruationer inklusive PMS, dvs i stort sett halva månaden varje år fram till klimateriet- under en sisådär 30 år give or take, så vill jag inte höra. No save it for the whimps.

* Jag tycker om att svära i det här skedet.

2

Kvinna + laptop = samma sak?

kvinna laptop

Genusfolkets Hanna Gustafsson skriver om hur brittiska Crimewatch programledare Nick Ross jämför kvinnor som blir våldtagna med en stulen laptop. Min kommentar blev så lång att det fick bli ett blogginlägg istället:

Åh vad förbannad jag blir på sådant här bullshit! (Alltså han som skrivit boken inte det du skriver, det är mycket vettigt.) Jag tycker det är väldigt intressant och typiskt med ett synsätt på kvinnor som likställda med en pryl, till exempel en laptop eller pengar. Jag drar paralleller till det traditionellt patriarkala fokuset på egendom och pengar och den marknadsekonomi som vi lever i där pengars värde är det som är värt mest. Människors värde mäts eller jämförs med pengars och i det här fallet då kvinnors skydd mot våldtäkt som jämförs med att skydda sin egendom. (Nina Björk tar upp denna koppling i sin senaste bok ”Lyckliga i alla sina dagar”. Alltså kopplingen pengar, lycka och mänskliga värden.)

Det som den här snubben glömmer bort är dock att man inte på något rimligt sätt KAN jämföra människor/kvinnor med pengar för att de är två skilda saker: pengar finns egentligen inte utan är bara ettor och nollor i bankernas databaser samt papperslappar som man i ett samhälle har konsensus på kan bytas ut mot saker. Det vill säga döda ting. Människor/kvinnor å andra sidan kan inte sättas något värde på då de är levande varelser av kött och blod. Att jämföra på detta sätt som Nick Ross gör är så j-a dumt så det finns inte, men som sagt, typiskt för det patriarkalt materialistiska synsättet som är förhärskande i vårt samhälle. Inte konstigt att kvinnor blir objekt istället för subjekt där inte.

Och detta med att lägga skuldbördan på kvinnor och hålla dem ansvariga för att de blir våldtagna och jämföra det med en laptop som ”frestande” ligger framme bygger också på en människosyn som säger att 1. människan är ond och 2. i synnerhet mannen och 3. att män inte kan ”hejda” sig och därför tas deras ansvar bort från dem och läggs (i vanlig ordning) på kvinnor. Jag blir så trött! Och hans påstående att det BARA är i sexualbrott/våldtäktsfall som offret INTE får ta del av skuldbördan- då undrar jag bara vad fan har han rökt?! Det är väl exakt motsatsen! Lagen är INTE blind i dessa fall utan kvinnor får svara på vad de hade på sig och om de sa nej ordentligt och allt vad det nu är. Jag har väldigt svårt att föreställa mig att någon som blir av med laptopen får svara på skuldbeläggande frågor typ: ”Men lämnade du den inte framme lite för att du ville se om någon skulle sno den?”

Och Rossfråga om det verkligen är rätt väg att gå för alla kvinnor att våldtäkten de utsatts för görs rättssak av eftersom det kan vara så jobbigt är också ett tankefel av grava mått- det är ju PÅ GRUND AV att rättssystemet är sexistiskt som kvinnor drar sig för att anmäla, för att de inte är tryggt förvissade om att de har rätt till sina egna kroppar och att samhället och lagen står på deras sida. Så klart finns skamaspekten med- men vartifrån kommer den? Att kvinnor ska känna skam för att de utsatts för ett övergrepp? Jo- från den förhärskande synen i samhället. Jag tror aldrig jag hört någon (man) skämmas över att de blivit rånade eller nedslagna? Eller?

Även likställandet mellan våldtäkt och sex är beklämmande men typiskt. VÅLDtäkt är ett övergrepp, en våldshandling som sker någon tar sig rätten över en annan människa, precis som vid misshandel, mord etc. Sex däremot är något som sker frivilligt mellan samtyckande personer. Det där tankefelet upphör aldrig att förvåna mig. Bara för att våldet ”sker” på samma plats på kroppen där vi har våra könsorgan etc betyder det inte att det är sex. Men jag tror att en hel del av problemet ligger just där- den här efterhängsna uppfattningen om att våldtäkt är sex och därför kan då också kvinnor hållas ansvariga för att de är ”sexiga” och ”frestar” män till att begå trakasserier och våldtäkter. Fast det enda ”sexet” som äger rum bara finns i den aktuelle mannens/förövarens huvud. Så- detta tankefel är bara baserat på perverterad manlig fantasi. Som så mycket i vårt samhälle. Suck. Ge mig lite hopp någon?!

Bilder lånade från: mettespocketblogg samt techradar.com 

12

De rättfärdiga feministerna

Den senaste tiden har jag tagit del av diskussioner på nätet där den oskrivna etiketten varit ”rätt sorts feminist/-ism”. Exempelvis i en (sluten) diskussionsgrupp på facebook finns stundtals en aggressiv underton om man inte tycker på ”rätt” sätt i någon fråga. Men framförallt är det UnderbaraClara som fått sig en släng av sleven för att hon skriver om sin träning på bloggen och postar bilder på sig själv där hon posar. Brunheten får ångest av Claras ”perfekta röv” (eftersom hennes egen inte är lika ”perfekt”) och i gårdagens inlägg jämför hon Claras ”rätt att uttrycka sig” med pornografi. (Vilket jag tycker är chockerande!)

Jag tycker väldigt illa om när feminister predikar för andra feminister på vilket sätt man ska vara om man är rätt sorts feminist. Det blir lika tvingande som patriarkatets dogmer som vi vill bekämpa. (Eller vill vi bekämpa varandra? En börjar ju undra lite.) Jag är stolt över att kalla mig feminist men jag tycker om att träna och jag tycker om att känna mig snygg. Det tänker jag inte be om ursäkt för. Sedan vad som är snygg för mig och för dig kan ju skilja sig åt, jag strävar till exempel inte efter att vara supersmal och superfixad, för mig kan det räcka med ett par snygga jeans som pryder min högst normala röv, en snygg tröja, nytvättat hår och mascara på ögonfransarna. Dessutom är träning som antidepressiv medicin för mig och jag behöver träna för att må bra och mår jag bra håller jag inte på att fundera så mycket över mitt utseende utan känner mig fin för att jag mår bra. Så tolkar jag också UnderbaraClaras hållning men hur hon ser på saken för hon naturligtvis säga själv.

Det är inte det att jag inte håller absolut med om att objektifieringen av kvinnor är vidrig och bör bekämpas MEN- jag skulle hyckla om jag sa att jag struntar i hur jag ser ut eller struntar i hur andra ser ut. I arbetslivet till exempel är det bra mycket trevligare att arbeta bredvid en person iklädd fräscha kläder och vårdat utseende än någon som sitter i joggingbyxor och skitiga sneakers och trasig tröja. Bara ett exempel då. (Om man inte har ett jobb där detta passar arbetsuppgifterna så klart, men nu tänker jag kontoret.) Och jag tycker det finns en skillnad mellan att bry sig om hur man ser ut på ett sunt sätt och att vara utseendefixerad och ätstörd. Jag tycker det dras på alldeles för stora växlar i den här debatten och framförallt tycker jag att det tangerar personangrepp på UnderbaraClara och det är inte OK. Överhuvudtaget detta med att hacka på sina medsystrar tycker jag är högst ofeministiskt!

Så här ser jag på saken: En feminist kan se ut och vara precis hur som helst. Lång, kort, tjock, smal, klädd i klänning, byxor, kjol, onepiece och så vidare. Hon kan lägga 1 timme på att fixa sig varje morgon eller 5 minuter eller ingen tid alls. Hon kan vara intresserad av mode eller inte bry sig ett dyft. Hon kan hänga på gymet varje dag i veckan eller skita fullständigt i träning. Hon kan vara straight, gay eller queer – eller något annat. Och vänta lite nu förresten- hon behöver inte ens vara en hon- hon kan vara han eller hen eller hin också. Poängen är vad hon har i sitt hjärta och innanför pannbenet. Vilken strävan och vilka värderingar som finns där. Men exakt hur dessa ser ut kan jag inte säga för det finns lika många sorters feminism som det finns feminister egentligen om än med en gemensam övergripande strävan. Det viktiga är att vi lyssnar på och respekterar varandra, även om vi tycker olika.

Jag undrar: ska vi lägga kraften på att föra en massa meta- diskussioner och bråka om på vilket sätt man är rätt sorts feminist eller ska vi fokusera på det som är feminismen kärnfråga som jag ser det- att kvinnor ska ha samma rättigheter och värde som män? Självklart är objektifieringen av kvinnor en viktig fråga men jag efterlyser en mer nyanserad debatt där inte alla avbildningar av kvinnor per automatik är objektifiering. Jag tänker på konst och alla avbildade nakna kvinnor såväl som män. På de grekiska statyerna, på Carl Larssons frodiga kvinnor. Ska vi censura dem också?

Självklart ska det finnas debatt- men det finns något gömt under den där kritiken som jag upplever som avund och missunnsamhet. Att slå den på fingrarna som är stolt över sig själv och den del av sig själv som är just det yttre. Det får man inte göra, det är inte PK inom feminismen. Man ska inte bry sig om hur jeansen sitter. Men jag tycker man får skilja på estetik och objektifiering. De vidriga porrbilderna Brunheten lade upp i sin blogg är för mig objektifiering. UnderbaraClaras jeansröv handlar för mig om något annat och inte är det porr. Jag efterlyser lite mer nyanser i en stundtals hård och svartvit debatt. Lite mer bejakande av varandras olikheter, lite mer öppenhet inför att jag kan vara feminist på mitt sätt och du på ditt men så länge vi är överens om att kvinnor också är människor och lika mycket värda som män så är det OK.

0

Feminister som hackar på sina medsystrar

I måndagens DN skriver Hanne Kjöller i sin krönika med titeln ”Mammarollen- E som i ego” om Lotta Stämmes dokumentär ”L som i lycka”. Eller sågar den snarare mitt itu.

I filmen figurerar tre kvinnor, filmaren Lotta själv som har 3 barn, man, karriär- ”allt” som hon uttrycker sig. Sedan är det hennes tre väninnor: Katarina som har flyttat ifrån man och barn för att hon ville utbilda sig färdigt och bo i en storstad, Marika som valt bort karriären för att vara mamma på heltid och Linda som bor i Paris och lever obunden och barnlös.

Jag kan också provoceras av en de av de värderingar som skildras i filmen: att välja att ”ha allt” klingar lätt ”stress” och ”utbränd” för mig. Att flytta 100 mil ifrån sina barn har jag svårt att föreställa mig, dels för att jag inga barn har själv men också för att jag har svårt att föreställa mig att det är något jag skulle kunna göra. Man sätter väl barn till världen för att man vill vara med dem- eller? Och leva utan partner och vara fri som fågeln är också ett scenario jag har svårt att se mig själv i, då jag levt i en relation i 9 år nu. MEN poängen är att jag inte är någon av kvinnorna i filmen. Jag är jag. Och vilken rätt har jag att döma andra för deras livsval? Men Kjöller verkar inte ha några problem med det.

Däremot kan jag känna igen mig i kvinnornas tankar och funderingar: har jag valt rätt? Vad ska jag prioritera i tillvaron? Skulle jag bli lyckligare om jag gjorde på något annat sätt eller något helt annat än det jag valt? Kjöller däremot dömer kvinnorna och kallar dem egocentriska och förlöjligar hur Lotta i slutet av filmen summerar att hon inte tänker välja bort utan bara sänka sina krav. Men kanske är det rätt för just henne? Kanske är det ett steg i riktning mot att bli gladare och nöjdare? Om något ser jag detta att Lotta har och gör ”allt” som ett symtom på de krav som dagens kvinnor har på sig: att vi ska lyckas jonglera allt: karriär, relationer, barn, en meningsfull fritid, ett vackert hem alltmedan vi hinner med att gå till gymmet och hålla och snygga och fräscha och glada. Tills vi brakar rätt in i väggen. Eller sänker våra krav.

Katarina lämnar förvisso sina barn men ett av dem flyttar till henne under filmens gång och detta är något som gör henne otroligt glad och lycklig. Men det nämner inte Kjöller ett ord om. Den enda som inte får ta emot några smällar är Marika. Hon som helt valt bort ett eget arbete för att vara på heltid min sina barn. Det tycker jag är väldigt intressant. Däremot skriver hon: ”Det hade kunnat bli intressant om Marika, som blivit sviken av sin mamma för 30 år sedan, hade samtalat med Katarina som sviker nu. Och om möjligen någon minut av programmet hade ägnats åt begrepp som plikt, ansvar och andra människor i stället för de 60 minuter som ägnas åt lust, lycka och jag, jag, jag.” Men kanske handlade dokumentären om just det lilla andningshålet där funderingar kring lust, lycka och jag får finnas?

Jo jag har märkt att vissa kvinnor i en viss generation gärna hackar på yngre kvinnors livsval- inte ska de få ha kakan och äta den, det kan de helt enkelt inte gå med på. Jag anar en underton av bitterhet, missunnsamhet. Och nej jag anser inte att man kan ha allt- jag håller med Linda där: att man alltid väljer bort något för att välja något annat. Och att det är OK. Men min värld berikas av oliktänkande och att se hur andra gjort, och även om jag inte skulle välja det själv, så breddar min horisont. I min värld är de personer som inte har något bättre för sig än att hacka på andra rätt sorgliga figurer. Och elaka dessutom. Och någonstans tycker jag det är ännu värre när de som gör det kallar sig för feminister men samtidigt alltid finner tid för att hacka på sina medsystrar. Medsystrar som bara gör så gott de kan.

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra heter det ju …