0

Alla barn är våra barn

malalaFör sen stund sedan satt jag på golvet med min 6 månader gamla son och såg på när en av årets två fredspristagare, Malala Yousafzai höll sitt tacktal. Tårarna rann nedför mina kinder när denna anmärkningsvärda flicka talade om barn som får spendera sin barndom i fabriker, flickor som tvingas till äktenskap vid 12 års ålder, om bristfällig eller ingen utbildning för miljontals barn i världens fattiga länder, om barn som dödas i krig. Barn som dödas i krig. Hur kan det vara sant? Hur kan det vara möjligt? Hur kan vi låta det ske? frågar jag mig. Alltmedan min son leker tryggt på golvet i vårt hem där varken svält eller krig hotar hans existens.

Malala undrar samma sak. Hon säger att tiden att tala om hur illa det är ställt är förbi. Nu är tiden att agera, att förändra. Att världens ledare redan vet vikten av god utbildning- deras barn går i fina skolor. Nu är tiden att se till så att ALLA barn får gå i skolan. Och hon ställer den enkla men så viktiga frågan: Varför är det så enkelt att bygga krigsvagnar men så svårt att bygga skolor?

Och jag undrar: hur kan vi leva med oss själva när vi gör skillnad på våra barn här och deras barn där borta? Vi tillhör alla mänskligheten men allt vi gör visar inte på medmänsklighet. Vi hör alla samman och alla barn är våra barn. Och om Malala vågar höja sin röst och protestera med sitt liv som insats förstår jag inte hur vi kan vara tysta, vi som äger privilegiet att tala utan risk för att förlora något.

 

Bild: bloggerintheballroom.com

Annonser
0

Bråkig som pappa…

och snäll som mamma?

För idag var jag som vanligt på torsdagarna och försökte träna min postgravida kropp till någon slags fason igen. I grupp tillsammans med andra mammor och bäbisar. Jag vet det låter kanske inte som den mest trankila av aktiviteter men vad kan jag säga? Jag får knasiga idéer ibland. Särskilt sedan sonen föddes. Sömnbrist/amningshjärna och jag säger och gör allt möjligt konstigt. Vardagsedge kan en tycka.

Idag var det förmodligen någon slags speciell dag i sonens almanacka, jag tror det kan ha stått ”Härja loss allt jag orkar i alla situationer mamma försätter mig i idag.” Jag svettades mer av att underhålla/brottas med min son än av själva träningen. Så hukar sig hen som håller i kursen ned och pratar med Love med sådan där nu- gullar- jag- med- bäbisen- röst: ”Är du bråkig idag?” Love svarar med ett illtjut som kan spräcka glas. ”Som pappa!” tillägger hen då, fortfarande leende. Och jag är fast i någon omöjlig pose som ska göra mig vältränad igen (om sisådär 20 år med tanke på min kropps nuvarande skick) och besitter inte riktigt simultankapaciteten att opponera mig. Jag tänkte säga: ”Om du hört mig när jag tappar humöret hade du nog inte sagt så.” Men såklart säger jag inte det, för jag är kvinna och jag är långsam i skallen och jag är upptagen med att koncentera mig på min core samtidigt som sonens tjut ringer i öronen.

Men. Alltså. Jag vet nu inte om hen med kommentaren menar att min man ÄR bråkig (de har träffats då vi tränat i åratal på det här gymmet, dock har de inte haft något bråk med varandra vad jag vet om) eller om det har med f-n j-a stereotypa könsroller att göra. Bråkig som pappa, och, inte vet jag, snäll som mamma?? (Är så LESS på att folk tror jag är en snäll timid försynt vän (hmrf!) mes- jag är en INTROVERT PERSONLIGHETSTYP. Googla det. Det betyder typ att en har lite farstu och inte pratar om allt med alla hela tiden. Utan med folk jag gillar. (Och på det är jag kvinna och socialiserad att inte ta plats och behaga min omgivning.. Go figure. Vi är väldigt i ropet nu, vi introverta. Vi behövs i samhället och så vidare. Lär en känna mig upptäcker en snart att jag har MASSOR av åsikter, tankar OCH- humör. Som så även min son nu visat sig ha emellanåt.)

Och sedan tänker jag vidare på det här med hur vissa känslor värderas på vissa sätt och andra på andra sätt, och dessutom olika beroende på KÖN. Till exempel att vara glad går ofta okommenterat förbi, sådan SKA man ju vara. Med arg, ledsen och annat ska färstas vikt vid och värderas som negativt. Och kvinnor ska vara glada och kanske ledsna men inte arga medan män får vara glada och arga men definitivt inte ledsna. Jag blir så TRÖTT.

Jag tycker hen som håller i kursen verkar vara en kompetent människa och trevlig. Fram till nu. För sådana här kommentarer kan verkligen provocera mig och göra att folk sjunker i respekt hos mig. Men #introvert och #kvinna samt #långsam i reaktionsförmågan som jag är packar jag ihop min falsettskrikande bäbis och går hem utan att säga så mycket som ett pip. Och blir istället arg när jag får en stund över från amning och mer skrik då jag spelar upp situationen för mig själv i huvudet. Det finns flera saker i den som är bullshit. Könsnormsbullshit: Min son brås på sin far när han visar lite humör. Eftersom de båda har snopp. Förolämpa min partner bullshit: för hon kan ju också mena att hon tycker min man är en ilsken sort och tyckte att idag när min son skriker och härjar runt på sin matta så jag knappt får en enda corespänning gjord är bra tajming. Konsumentbullshit: jag har betalat pengar för att gå denna kurs. Jag vill helst slippa förolämpningar och/eller könsnormsbullshit tack. Annars vill jag ha pengarna tillbaka.

0

Kvinnor mot feminismen?!

Trodde det var ett skämt först men det är det inte. Så satt jag på min kammare och blev arg men mest störd av hur mycket dumt folk det finns i världen som egentligen varken förtjänar yttrandefrihet eller rösträtt (alltså det där menar jag ju typ inte för så får man ju inte säga eller tycka etc men ändå). Och jag försökte med min för tillfället något oskarpa ammings-/klämderättnyligenutenbäbishjärna tänkte ut en massa genomtänkta och smarta och pålästa argument framförallt för varför kvinnor VISST behöver feminismen (i synnerhet kanske dessa kvinnor) och bla bla bla yadda yadda ya smart påläst skarpt socologiexamen (studieskulder!! måste få upp PPA*!) osv.

Jag hann formulera detta:  Feminismen är en social rörelse som verkar för jämlikhet mellan könen. Jämlikhet i sin tur handlar om alla människors lika värde, oavsett kön, etnicitet, sexualitet, klasstillhörighet etc etc. Detta handlar alltså om mänskliga rättigheter. Följaktligen: kvinnorna med lapparna på magen där de förklarar varför de inte behöver feminismen säger sig alltså inte behöva mänskliga rättigheter. Och det är ju bara fullständigt jäkla skitdumt. (Välformulerat! Där gnistrade jag allt till!)

Sedan hamnade jag här och då insåg jag att det är ju SÅ man ska bemöta dem. Med humor! Med katter! Med att mellan raderna säga att det ni säger är så löjligt så att det inte ens förtjänar seriösa argument. (Samma gäller för övrigt för SD och alla som röstar på dem.) Skönt! Då slipper jag och kan lämna över till de som gjorde det bättre än jag. För den här gången i alla fall. * PPA= Pris Per Användning. I det här fallet pris per användning av sociologiexamen. Bild lånad från confusedcatsagainstfeminism.tumblr.com cats

0

Veckans preggolista

Veckans preggo pluslista:

-Fikan med mammagruppen: att få dela anekdoter om hur psyco omgivningen kan bli bara för att en för det mänskliga släktet vidare. Inte precis unikt i  världshistorien va?

-Bästa jobbarkompisarna som har tålamod med mig som för närvarande äger en fraktion av den hjärna jag vanligtvis har (eller smickrar jag mig själv nu?) samt är superbäst och gör jobbet värt att gå dit alls. (Mitt kneg är som ni säkert vet inte så utvecklande/tillfredsställande/stimulerande. Konstigt nog har inte hjärnminskningen gjort att jag finner jobbet mer av något ovanstående så att vara blåst verkar inte vara tricket?)

– Flickan som lät mig gå före i toalettkön (min blåsa VÄRKTE!) Barn och tonåringar är bara BÄST när det kommer till att vara ute bland folk med magen. Alla andra bara ”skyll dig själv tjockis jag tänker fan inte låta dig sitta ned på vagnen/gå före i kön/ge dig den plats du behöver för att ta dig förbi mig.”

Veckans preggo minus:

En och samma kvinna på jobbet utförde följande handlingar:

– Jag står och balanserar på en fot vid mitt skåp för att byta skor för att gå hem. Intet ont anande kan jag tillägga. Hör från sidan: ”Åh men inte visste jag att DU hade en bäbis i magen!” Kommer fram snabb som ett vessla och klappar mig om magen med ett stadigt tvåhandsgrepp. Jag försöker backa men det är svårt eftersom jag 1. står på ett ben och 2. man får backa så långt för närvarande för att undkomma ovälkommen kroppskontakt då jag har utstickande last framtill så att säga. Säger istället sarkastiskt för att ha något att komma med: ”Verkligen roligt att du kunnat missa det!” (Ha ha the joke is on you biach, typ.)

– Är påväg till lunchrummet och upptäcker för sent att samma kvinna går bakom mig och en jobbarkompis: ”Vet du vad jag tror? Jag tror att du ska få en flicka!” Jag sneglar på min kompis som ser medkännande på mig och säger: ”Jaha vad intressant (NOT NOT NOT!!!!! Intresseklubben antecknar ihjäl sig), hur tänker du då?” (Vad får du för bilder??) Varpå hon tar ett återigen stadigt tag om mina höfter bakifrån: ”För att när man ska få en pojke så brukar magen vara ännu högre och du är ju liksom bred på sidorna också!” Säger människan med ett mycket nöjt ansiktsuttryck som också signalerar: förstår du nu hur smart jag är?! Jag skrattar (åt henne fast hon tror säkert att jag är trevlig/skrattar med) och säger: ”Ja men det låter ju väldigt vetenskapligt.”

– När min ena chef lät mig förstå att jag får gå hem när jag vill för att föda barn i den mån de kan täcka upp för mig. Jag bara: ”Jaha så det du säger är att jag kanske måste jobba fram till BF?” (Omskrivning för: ”Är du dum i hela huvudet?”) Hen: ”Jag kan inget lova.” Eh, som om jag kommer be om lov att få gå hem för att föda mitt barn. Jävla människa. Tur att min andra chef fattar att bete sig normalt.

It´s all in a weeks work for the kommunalarbetare kvinnan.

0

Kvinnodagen och min lillasysters födelsedag

blommorkvinnorJag hade tänkt skriva ett genomarbetat och insiktsfullt inlägg om kvinnodagen, om feminism och varför inte ALLA dagar är kvinnodagar. Men jag har varit lite krasslig senaste dagarna så energin infann sig helt enkelt inte. Det kommer en annan helt vanlig dag, för det som kvinnodagen står för handlar ju om alla dagar, inte bara en.

Istället vill jag hylla min fantastiska lillasyster på hennes födelsedag. För hon är född idag och som jag sa till henne förut när jag ringde och gratulerade, jag är nästan lite avis, jag hade gärna varit född på den här dagen. Ja, det är power sa hon. Och power det har hon min lillasyster. Hon tar ingen skit, hon står upp för sig själv och hon ser till att göra det hon vill och skaffa det hon vill ha. Det är i alla fall min bild av henne.

Sedan är det klart att hon också har dåliga dagar, känner sig ynklig och kraftlös och bara allmänt less. Men det har vi ju alla, det är mänskligt och helt OK. Men det betyder inte att vi ger upp. Och det gör inte min häftiga, coola, vackra, smarta, inspirerande, tuffa, empatiska lillasyster heller. Grattis på födelsedagen lillasyster och grattis alla på kvinnodagen, kvinnor som män som delar vad denna dagen står för. Kärlek till er! ❤ ❤ ❤

0

Jag ville bara kolla

Igår morse på jobbet händer följande: en äldre (60 år så äldre än undertecknad) kvinnlig hälsar glatt varpå hon sedan ställer sig bakom mig och tittar på något.

-Vad tittar du på? frågar jag perplex.

-Jag kollar bara hur du bär barnet.

Jag är för fin i kanten för att påpeka det oförskämda i att spana in mig bakifrån (ser min rumpa stor ut i den här tunikan??) och säger bara:

-Jaha. Är det för att se vilket kön det är eller? (Försöker att inte undslippa högt uttråkat stön.)

-Ja precis. Jag tror det är en kille! (Mycket nöjt tonfall) Men du visste inte vad det var för sort va?

-Nej just det. (SUCKPUSTSTÖN!!!) Men den som lever får ju se.

Jag kanske skulle skicka ut ett mail till samtliga kollegor där de kan ha lite vadslagning om vad för ”sort” jag har i magen, eftersom alla verkar så intresserade av det. Som det ser ut nu har jag god lust att hemlighålla könet för dem helt och hållet. Bara berätta att jag fick ett barn. Ha ha ha, hade varit såååå gött.