0

Veckans preggolista

Veckans preggo pluslista:

-Fikan med mammagruppen: att få dela anekdoter om hur psyco omgivningen kan bli bara för att en för det mänskliga släktet vidare. Inte precis unikt i  världshistorien va?

-Bästa jobbarkompisarna som har tålamod med mig som för närvarande äger en fraktion av den hjärna jag vanligtvis har (eller smickrar jag mig själv nu?) samt är superbäst och gör jobbet värt att gå dit alls. (Mitt kneg är som ni säkert vet inte så utvecklande/tillfredsställande/stimulerande. Konstigt nog har inte hjärnminskningen gjort att jag finner jobbet mer av något ovanstående så att vara blåst verkar inte vara tricket?)

– Flickan som lät mig gå före i toalettkön (min blåsa VÄRKTE!) Barn och tonåringar är bara BÄST när det kommer till att vara ute bland folk med magen. Alla andra bara ”skyll dig själv tjockis jag tänker fan inte låta dig sitta ned på vagnen/gå före i kön/ge dig den plats du behöver för att ta dig förbi mig.”

Veckans preggo minus:

En och samma kvinna på jobbet utförde följande handlingar:

– Jag står och balanserar på en fot vid mitt skåp för att byta skor för att gå hem. Intet ont anande kan jag tillägga. Hör från sidan: ”Åh men inte visste jag att DU hade en bäbis i magen!” Kommer fram snabb som ett vessla och klappar mig om magen med ett stadigt tvåhandsgrepp. Jag försöker backa men det är svårt eftersom jag 1. står på ett ben och 2. man får backa så långt för närvarande för att undkomma ovälkommen kroppskontakt då jag har utstickande last framtill så att säga. Säger istället sarkastiskt för att ha något att komma med: ”Verkligen roligt att du kunnat missa det!” (Ha ha the joke is on you biach, typ.)

– Är påväg till lunchrummet och upptäcker för sent att samma kvinna går bakom mig och en jobbarkompis: ”Vet du vad jag tror? Jag tror att du ska få en flicka!” Jag sneglar på min kompis som ser medkännande på mig och säger: ”Jaha vad intressant (NOT NOT NOT!!!!! Intresseklubben antecknar ihjäl sig), hur tänker du då?” (Vad får du för bilder??) Varpå hon tar ett återigen stadigt tag om mina höfter bakifrån: ”För att när man ska få en pojke så brukar magen vara ännu högre och du är ju liksom bred på sidorna också!” Säger människan med ett mycket nöjt ansiktsuttryck som också signalerar: förstår du nu hur smart jag är?! Jag skrattar (åt henne fast hon tror säkert att jag är trevlig/skrattar med) och säger: ”Ja men det låter ju väldigt vetenskapligt.”

– När min ena chef lät mig förstå att jag får gå hem när jag vill för att föda barn i den mån de kan täcka upp för mig. Jag bara: ”Jaha så det du säger är att jag kanske måste jobba fram till BF?” (Omskrivning för: ”Är du dum i hela huvudet?”) Hen: ”Jag kan inget lova.” Eh, som om jag kommer be om lov att få gå hem för att föda mitt barn. Jävla människa. Tur att min andra chef fattar att bete sig normalt.

It´s all in a weeks work for the kommunalarbetare kvinnan.

Annonser
0

Kvinnodagen och min lillasysters födelsedag

blommorkvinnorJag hade tänkt skriva ett genomarbetat och insiktsfullt inlägg om kvinnodagen, om feminism och varför inte ALLA dagar är kvinnodagar. Men jag har varit lite krasslig senaste dagarna så energin infann sig helt enkelt inte. Det kommer en annan helt vanlig dag, för det som kvinnodagen står för handlar ju om alla dagar, inte bara en.

Istället vill jag hylla min fantastiska lillasyster på hennes födelsedag. För hon är född idag och som jag sa till henne förut när jag ringde och gratulerade, jag är nästan lite avis, jag hade gärna varit född på den här dagen. Ja, det är power sa hon. Och power det har hon min lillasyster. Hon tar ingen skit, hon står upp för sig själv och hon ser till att göra det hon vill och skaffa det hon vill ha. Det är i alla fall min bild av henne.

Sedan är det klart att hon också har dåliga dagar, känner sig ynklig och kraftlös och bara allmänt less. Men det har vi ju alla, det är mänskligt och helt OK. Men det betyder inte att vi ger upp. Och det gör inte min häftiga, coola, vackra, smarta, inspirerande, tuffa, empatiska lillasyster heller. Grattis på födelsedagen lillasyster och grattis alla på kvinnodagen, kvinnor som män som delar vad denna dagen står för. Kärlek till er! ❤ ❤ ❤

0

Jag ville bara kolla

Igår morse på jobbet händer följande: en äldre (60 år så äldre än undertecknad) kvinnlig hälsar glatt varpå hon sedan ställer sig bakom mig och tittar på något.

-Vad tittar du på? frågar jag perplex.

-Jag kollar bara hur du bär barnet.

Jag är för fin i kanten för att påpeka det oförskämda i att spana in mig bakifrån (ser min rumpa stor ut i den här tunikan??) och säger bara:

-Jaha. Är det för att se vilket kön det är eller? (Försöker att inte undslippa högt uttråkat stön.)

-Ja precis. Jag tror det är en kille! (Mycket nöjt tonfall) Men du visste inte vad det var för sort va?

-Nej just det. (SUCKPUSTSTÖN!!!) Men den som lever får ju se.

Jag kanske skulle skicka ut ett mail till samtliga kollegor där de kan ha lite vadslagning om vad för ”sort” jag har i magen, eftersom alla verkar så intresserade av det. Som det ser ut nu har jag god lust att hemlighålla könet för dem helt och hållet. Bara berätta att jag fick ett barn. Ha ha ha, hade varit såååå gött.

 

0

I Ryssland piskar de kvinnor

I Ryssland piskar de kvinnor. Och här i Sverige finns de som gnäller över att feminismen gått för långt. Vart finns solidariteteten? Vart finns ett sätt att tänka som räcker längre än den egna näsan, den egna bakgården?

Jag är inte feminist bara för svenska kvinnors skull, jag är feminist för alla kvinnors skull. Och för alla människor, för den delen. För feminism handlar om människovärde och om mänskliga rättigheter. Att dessa ska uttökas till att inkludera ALLA, inte bara vissa. Mänskliga rättigheter för kvinnor, män, HBTQ- personer, de med ”avvikande” sexualitet, etnicitet, religionstillhörighet, politisk orientering, de med funktionshinder, de som inte faller inom normen. Så även de ryska piskade kvinnorna som ingår i Pussy Riot. Så även du som jag. Tänk om det var din dotter som blev piskad på öppen gata för att hon uttalade sin övertygelse? Tänk om det var din son? Din syster?

Bara för att du lever ett priviligerat liv i ett i flera avseenden priviligerat land finns ingen anledning att glömma bort de som har det sämre. Tvärtom. Jag tycker det är vår uppgift vi som har yttrandefrihet, vi som inte blir piskade för att vi säger vad vi tycker, att stötta de som inte får för att de lever i en fascistat. Och inspireras av deras ofantliga mod. De har så mycket att förlora men är mer rädda för att aldrig vinna det som de vill uppnå: demokrati, frihet, mänskliga värden. Något som du och jag kanske tar för givet, som vi lever i varje dag, utan att ens reflektera över det. Men för att bibehålla detta måste vi slå vakt om det, fortsätta arbeta för dessa värden. Både här i Sverige och i andra länder.

0

Joråsåatteh…

Kaffeautomaten, återigen. Vet knappt vad människan heter och detta var vårt första samtal om min graviditet. (Nästan vårt första samtal överhuvudtaget men skit samma, på mitt jobb kör somliga Den Gränslösa Stilen, pang på rödbetan, varför ödsla tid på kallprat liksom?)

-Och du ska ha i mars eller? ( Vad ska jag ha i mars? Ledigt? En shoppingtur utan dess like? Chokladorgier? Ett episk hormonutbrott på min äkta man? Nej OK, jag är smart, jag fattar.)

– Nej i maj. Jag fyrar av ett leende jag hoppas är sockersött men jag tror det är lite hånfullt. För ärligt talat. ÖPPNA FRÅGOR, hur svårt kan det vara?

JÄTTEJÄTTESVÅRT, uppenbarligen. Det finns så många sätt att säga till en gravid kvinna att hon är för stor eller tillräckligt stor eller vad det nu är. Jag samlar på dem. Bra för mig var att idag rådde det i mig ingen tvekan om vem som är ett taktlöst pucko och vem som inte behöver give a fuck. Gött! Imorgon tar jag på mig det tajtaste jag kan hitta i garderoben så får vi se om jag kan provocera fram ”Och du ska föda imorgon?” Eller rentav ”Har du gått över tiden nu?” It´s my prime mission. Tihi.

En teori jag har (en är ju ändå en tänkande människa) är att somliga har lite fel tidsperspektiv. I likhet med barn så saknar de detta samt tålamod. ”När är vi framme?” ”Om två timmar.” ”När är det?” ”Ganska snart”. ”Är det nu?”  ”Nej inte nu.”  ”Men nu då?” ”Nej inte riktigt än.” Osv, ni fattar galoppen. Ca två månader har det varit outat och rätt uppenbart på min arbetsplats att jag bakar en bäbis i magen. Och så lägger vi på ett par månader när det inte var outat och inte syntes. Ja och då får vi en 4-5 månader. Och längre än så vill de helt enkelt inte vänta på att min bäbis ska titta ut. Kanske tar de mig rentav för en felande länk i evolutionen som bakar bäbis på halva tiden tack vare mina episkt överlägsna gener. Så jag får ta det som en komplimang! Men får samtidigt vänligt och pedagogiskt hela tiden rätta dem och upplysa om att än får ni vänta lite grann. Knappt 3 månader kvar nu till exempel, om hen håller planen. Så det är bara att ha tålamod och vänta.

6

10- i topplistan

bulle-i-ugnen-gravidtopp-658Så här 2/3 in i min graviditet märker jag att detta är en tämligen förhärdande erfarenhet. Då tänker jag inte främst på alla krämpor det medför rent fysiskt. (Även om de kan vara nog så påfrestande.) Det är det psykosociala livet jag skulle vilja lyfta fram och hur det förändras en hel del när en har en bulle i ugnen. Nämligen det psykosociala livet på jobbet. Jag som trodde jag skulle få gå runt och skina (läs må illa/ha foglossning/vara yr av trötthet/vara hormonell) ifred. Tji fick jag, trallala. Men här kommer listan, without further ado:

1. Var det planerat? Jo men visst, välkommen in i mitt sovrum och till min och min partners sexliv. Du frågar alltså om det var överlagt av oss att ha sex och låta det bli bäbis? Jag tycker att kulan på min mage är bevis nog ATT jag haft sex, kan du inte nöja dig med det, om du nu promt SKA veta intima detaljer ur mitt liv?

2. Men din mage är inte så hård va? (trycker in ett finger i mellangärdet på yours truely). Jag var för paff för att komma på något att säga men sådant som kunde funkat är:

1. Aj?

x. Aj!! Vad fan gör du, min mage och ditt finger ska inte mötas, har du ingen uppfostran alls??!

2. Men tack, jag kände mig allt lite hård i magen men tack för att du avhjälpte det lilla problemet. (Sägs med fördel sneglandes mot toaletterna.)

3. Vet du vad det är för något? Syftar naturligtvis på kön. Men eftersom jag numer nästintill svimmar av uttråkning av frågan eftersom den duggar så tätt har jag gjort några svarsalternativ för att ge mig själv lite omväxling:

1.Jag hoppas på att det är en fluffig vit kanin! Jag älskar kaniner! I kaninstuvning, mm!

x. Ett barn skulle jag tippa på.

3. Nej jag har ingen aning jag heller?! (Rullandes panikslaget med ögonen, gärna pressa fram lite svett i pannan och försöka se ut som någon ur ”Alien”.)

4. Men nu när ni ska ha barn måste ni ju ha bil!

Jaha shit, det visste inte jag. Och här sitter vi, både min man och jag, utan körkort och utan bil. Hur fixar vi det på ett par månader, någon? Oj sorry, kom på att vi INTE VILL HA någon bil! Fast det är visst fel. Tur att andra har koll.

5. Ja det här med jämställdhet är ju fint men vänta du bara tills barnet kommer … !

Jamen tack för att du har sådan stenkoll på mitt äktenskap och hur vi har det i vår relation. Men vänta lite nu, du har aldrig ens träffat min man och mig tillsammans va? Och när jag tänker efter visste jag ju knappt vad du hette före detta samtal, vad är du jobbar med nu igen? Så du borde ju ha stenkoll på hur jämställt just vi har det som par. Så tack för synpunkten, ska absolut ta det i beaktande, särskilt när det kommer från dig.

6. Jaså du är trött nu? Ha ha, välkommen till klubben, nu kommer du vara trött i åratal framöver.

Jamen tack för peppen då liksom. Här gick jag och trodde att en bäbis betydde sovmorgnar och soft föräldraledighet där jag helrenoverar hemmet på egen hand, startar ett eget företag och tränar mig till bikinikropp på 2 månader, silly me. Jag trodde också att jag kunde få ha min upplevelse ifred. Dumma mig, det borde jag ju ha lärt mig vid det här laget att så INTE är fallet. Note to self att jag ska bättra mig.

7. Åh det är ju ett sådant mirakel! Så fantastiskt underbart att vara gravid och få barn! Och åh, det första det är något alldeles speciellt (det är det första väl?), man går och undrar vem är det där inne? Ett mirakel är vad det är!

Amen halleluhjah. Överröstes av detta under en lunch på jobbet av en kvinnlig kollega från en annan avdelning som jag knappt bytt mer än några meningar med förut. Jag hade en rätt dålig dag; jag var trött, hade ont i ryggen, mådde lite småilla, hade sovit dåligt på natten och hade faktiskt ingen lust att prata ALLS om jag fått välja och i synnerhet inte om min kropp. Men det får jag ICKE, som nu nog står utom allt tvivel. Som preggers är man allas och envars egendom, jag fattar. Men att dessutom då behöva sitta och få IN MY FACE att det är ett sådant mirakel att befinna sig i det tillstånd jag är i- javisst är det det, men kan jag själv få uttrycka det när jag känner för det?

8. Åh får jag se på dig! Vad stor du har blivit! (Utropas av en kollega när jag går förbi påväg till mitt skrivbord). Jag fortsätter gå. Utan att svara. Låser in mig på toaletten och andas en stund, låter tårarna komma, andas lite till, tar mig samman och går tillbaka till mitt skrivbord. Om jag nu inte varit så känslig och hormonell och tagit illa vid mig av det faktum att hen tycker att det är helt i sin ordning att ROPA UT en kommentar om MIN KROPP inför halva arbetsplatsen, hade jag kunnat ge något av följande svar på tal:

1. Åh tack för att du lägger märke till det! Jag har jobbat stenhårt på att bli så här stor i månader nu så känns himla gött att det äntligen gett resultat! Jag vill passa på att tacka chips och läsk.

x. Tack, det är ju egentligen inte jag som är stor per se utan att det bor en människa i min mage, då kan en bli lite rundlagd. Vad är din ursäkt?

2. Käftsmäll. (Jag skulle ju aldrig slå någon, men ibland kan en KÄNNA för att slå till någon. Istället får man föreställa sig det inombords som den evolverade och civiliserade homo sapiens en är. Till skillnad från alla andra när jag är gravid. De regredierar visst till .. jag jag vet inte vilket stadie, vill inte förolämpa mina kusiner aporna.)

9. Men du visste vad det var för sort va? Vid kaffemaskinen, kollega från annan avdelning jag aldrig har något att göra med. Över axeln med kopp i hand säger jag bara: ”Nej!” Hon tittar konstigt efter mig. Men jag är stolt över att jag fan bara inte orkar vara trevlig hela tiden mot gränslösa, taktlösa människor. Jag hade också kunnat svara:

1. Nej jag vet inte vad det är för kön, men jag hoppas på en hermafrodit bara för att bidra lite till mångfalden i allmänhet och för att du i synnerhet ska tappa hakan och tystna.

x. Jo jag och min man vet vad det är för kön, men vad får dig att tro att jag skulle berätta det för DIG??

2. Kön? Jaha, är det är det där vi har mellan benen som föranleder huruvida vi växer upp till att få bli självständiga individer som får se till sina egna behov alternativt självförnekande objekt som alltid sätter i första rummet att behaga andra och dessutom ständigt måste utstå allehanda diskriminering och kränkningar? Ja det där är ger jag inte mycket för, men tack, jag har hört talas om att det finns människor som tycker sådant är viktigt att ha koll på!

10. (När jag få ett fast vik på jobbet och outar inför chefen att jag ju är gravid och inte kommer kunna stanna tiden ut:) – Nej det går ju inte förstås, du kan ju inte gärna föda barn här, hö hö! Och jag bara: Eh nej just det … (Om det inte är så att det är en företagspolicy, plikten framför allt liksom.) Och så en liten bonus färsk ifrån tidigare idag fast detta egentligen är en 10- i topplista:

11. Nämen vad gör du här, har du inte fött än?!

Eh nej, det är i maj. (Och jag bara svälj, andas ut, andas in, logga in på bloggkontot och sublimera till kultur istället.)

Ytterligare bonus:

12. MEN VAD STOR DU HAR BLIVIT!! Sagt med en volym som när en pratar med en åldrig med antaget nedsatt hörsel. Jag är tydligen inte bara stor, utan döv till råga på allt. Denna person har inte ens gratulerat mig till graviditeten och vi har knappt pratat med varandra tidigare. Jag får ur mig: Eh jaha kanske det… (Alla rappa svar undflyr mig i dessa situationer eftersom de inträffar när jag minst anar det) Hon fortsätter dock: MEN ALLTSÅ HELT PLÖTSLIGT VA?!  Eh nej det har nog skett lite i taget … ? MEN DÅ ÄR DET SNART VA??! Nja alltså det är i maj. Perplex min från gapiga tjejen: MEN DÅ ÄR DET JU RÄTT LÅNGT KVAR??!! Och tittar på mig som att jag ljuger för så j-a STOR som jag är är tydligen inte tillåtet att vara om en har 3 månader kvar till BF. Är glad att jag i alla fall inte bad henne om ursäkt för vilseledande magstorlek, utan istället tog mitt te och gick.

Men tydligen är det enligt de som vet helt normalt och förväntat med dessa omgivningens övertramp. Graviditet gör visst (vissa) människor lite knasiga och det får en helt enkelt bara tåla. En klok kollega sa: Vänta bara tills bäbisen kommit, då kommer folk lägga i sig i ännu mer. Och så är det säkert. Förmodligen kommer främlingar vilja diskutera min förlossning, hur absurt det än kan låta. Jag kan lova att jag inte kommer diskutera den med någon som inte står mig väldigt nära. Jag är bara glad att jag har en handfull superfina jobbarkompisar som stöttar mig och håller med om att somliga är rikspuckon med sina kommentarer. Utan dem skulle jag nog gråta och vara arg ständigt. Och jag vill bara tillägga att jag och min man är oerhört glada och tacksamma för barnet som är påväg, vi längtar nästan ihjäl oss. Men det är ju vårt barn, inte hela världens.

Bild lånad från: drusebuse.spreadshirt.se

0

Icke- frågan

silvertejptjejer(Upptäckte att jag skrivit homofiler och inte homofober i stycket om männen som inte tyckte att HBTQ var så viktigt. Ber om ursäkt och kan bara hänvisa till att jag på sista tiden drabbats av gravidsenilsyndromet. Jag VET ju skillnaden mellan homofil och homofob och skulle ALDRIG använda det förstnämnda! Bara händerna och hjärnan som felkopplat som så ofta just nu. Pinsamt!) I förra veckan var jag med på ett informationsmöte på mitt jobb, det var första gången för mig då jag nyligen fått ett fast vikariat så lite spännande var det allt. Men mest skönt att slippa ifrån skrivbordet en stund. Olika frågor som rörde verksamheten togs upp, de flesta väckte inte något större engagemang hos mig om jag ska vara ärlig. Men så kom en person från personalavdelningen och skulle prata lite. Hon inledde stort genom att säga att hon ville prata om s.k HBTQ-frågor och arbetet med att motarbeta diskriminering på arbetsplatsen, diskriminering utifrån- ja ni vet-kön, etnicitet, religiös tillhörighet och sexuell läggning. Hon sa att hon tidigare arbetat på en annan förvaltning och där hade det varit tämligen tungrott att få den äldre generationens herrar att tycka att det här med HBTQ var något att ha, de var ett gäng intoleranta homofober helt enkelt.

Uschingamej tänkte jag. Men så berättade hon vilken ljusårsskillnad det varit att börja att arbeta i vår verksamhet, hon hade då aldrig upplevt något som ens kunde liknas vid diskriminering här på vår arbetsplats. (Nej och som vit högutbilad medelålders medelklass kvinna är ju detta verkligen anmärkningsvärt? ) Ja, hon skulle till och med vilja gå så långt som till att våga påstå att på vår arbetsplats är detta så gott som en ickefråga. ”Men rätta mig gärna om jag har fel alltså.” Eh jo, för detta ges det ju gott om utrymme till om en just fått höra att all form av diskriminering är en icke- fråga?

Jag kan hålla med om att det överlag finns ett gott kamratskap och råder god stämning på min arbetsplats. Och nej, det sägs inte bögjävel och inte slentrianhailas  det så där till vardags heller. Och inte nyper männen kvinnorna i rumpan när de går förbi för att liva upp stämningen lite. Vad jag har märkt. Så rätt trevligt på jobbet är det ju när man slipper sådant.

Men det är ju inte samma sak som att diskriminerande attityder och beteenden inte finns på mitt jobb. De flesta vet ju att man inte får nypa rumpa eller säga blatte eller neger på jobbet. Men det kan ju finnas annat. Som att ha en negativ inställning till kunder med utländsk bakgrund eller klucka fram ”roliga” små skämt om hur kvinnor respektive män är. Kollegor till mig har sagt saker som inte är särskilt trevliga om ”utlänningar”, och även om det inte handlar om specifika personer på mitt jobb, utan om ”utlänningar” generellt är det ju fortfarande fråga om den psykosociala arbetsmiljön och något som varken är OK eller som kan kännas så roligt för den som råkar vara av ”avvikande” etnicitet. Jag mår dåligt av att sitta och lyssna på sådan skit och då är jag ändå är en vit högutbildad kvinna av blandad klass, kan man väl säga. Mänskliga rättigheter är inte valbart på jobbet, mina vänner så sluta bete er som att ni tror det.

Min poäng är att även om min arbetsplats är helt OK att jobba på så är den inte perfekt. Och jag tycker att det finns en fara i att säga att något är en icke- fråga, och en fara i att liksom vilja upprätthålla någon slags trevlig stämning- till varje pris. För kvinnan som sa detta log mycket när hon pratade och jag liksom kände i hela kroppen hur hon ville att vi alla skulle mysa lite över detta ”faktum” som hon lade fram. Det kändes äckligt faktiskt, förljuget. Som om en osynlig munkavel plötsligt lagts över min mun och att om jag protesterat skulle jag ha blivit bemött med protester, inte minst som en stämningsdödare. En party pooper vill ju ingen ha med på festen liksom.

Samma typ av företeelse och samma fara finns i att Sverige som nation länge slagit sig för bröstet och hävdat hur fredsälskande, jämlika och jämställda vi är och hur vi bejakar allas lika värde och rätt att behandlad lika och ha ett gott liv. Samtidigt som vi säljer vapen till andra länder med en lite mer liberal syn på detta med krig, röstar in SD i riksdagen samt friar gruppvåldtagna unga flickors förövare eftersom hon inte ”sa nej tillräckligt tydligt.” Ja jag är ledsen om jag sabbar den mysiga stämningen nu men någon måste ju göra det. Don´t kill de messenger, please.

Jag tänker också på George Orwell och hans ”newspeak” som återfinns i framtidsdystopin ”1984”, hur man via språket kontrollerar människors perception av hur saker och ting verkligen ligger till. Om jag säger att detta som vi inte vill ska finnas inte heller gör det, hur ska du då känna att du har utrymme till dina egna erfarenheter som motstrider detta? Tar jag ifrån dig orden för att beskriva din verklighet, då borde den rimligtvis också förändras.  tiger

Jag säger inte att kvinnan från personal gick in för att med ont uppsåt tala om för oss alla att vi inte får ha synpunkter på vår psykosociala arbetsmiljö, att vi inte får säga ifrån när/om vi blir utsatta för diskriminerande beteenden. MEN- samtidigt så är det nog mycket sällan så att någon direkt säger: Du får inte prata om det jag inte vill kännas vid. Det hon gjorde däremot vara att tala om för oss vad trevligt och mysigt vi har det – ALLTID och att de här jobbiga sakerna som rasism, sexism etc faktiskt inte förekommer hos oss och att vi ska vara glada för det, tacksamma. Och det är ju indirekt att säga: håll tyst om det som är obehagligt för det finns inte.

Nu när jag lättat på min munkavel kan jag andas lite bättre. Men jag skäms för att jag teg då, för genom att ingenting säga blev jag just då delaktig i att upprätthålla förljugenheten.

Bilder lånade från: kooperativbemanning.no respekive bulldozer.se