DN skriver tidigare i veckan att en brittisk feminist som kämpat för att 10- pundssedeln ska porträttera Jane Austen har fått hot om våldtäkt och mord riktat mot sig via twitter. Och jag studsar på två saker:
1. att det finns ett kvinnohat så starkt att bara för att en kvinna lobbar för att en annan och välkänd kvinna ska få pryda en sedel, blir hotat till att bli våldtagen samt hotad till livet,
samt
2. att man förenklar saken och som jag förstår det anser att det är twitter som är problemet.
Medan problemet i verkligheten ju är de personer (män, antar jag) som uttrycker hot om våldtäkt och mord mot personen ifråga. Innan internet kom hade de uttryckt detta på andra sätt, men uttryckt det hade de gjort lik förbannat. (Den som läst sin feministiska historia vet detta. Den som bara läst ämnet ”Historia” kan ha missat det, då ju samhället styrts och styrs av män, och följaktligen är det också män som skriver historien.) Jag blir så trött på hur ahistoriskt och kort minne vissa (många!) människor verkar ha. Att det resoneras: ”Alltså sedan twitter och facebook och bloggar har det blivit så himla mycket haters där ute.” Nej du. Haters fanns långt innan, har alltid funnits och i synnerhet mot de som ska hållas på plats, i synnerhet mot kvinnor. (Icke- vita, arbetarklassen, muslimerna, bögarna osv) Det här med hönan eller ägget verkar vara svårt för många. Sedan tycker jag naturligtvis att sociala medier i många fall kan ta betydligt större ansvar än vad de gör och samarbeta med till exempel polisen och helt enkelt följa lagen och sluta gömma sig bakom exempelvis yttrandefriheten. Yttrandefriheten tillåter oss att skriva på facebook att vi älskar glass. Men den tillåter oss inte att skriva att vi hatar kvinnor/bögar/invandrare eller vad det nu är eller uttala hot mot densamma. Då är det hot och/eller hets mot folkgrupp, och det mina vänner, är ett brott. Men jag vill gärna fortsätta diskutera detta med att helt missa målet i en sådan här situation.
Idag lever vi i en tid där sociala medier är ett centralt verktyg för kommunikation av olika slag. Och då är det inte konstigt om även kommunikation som vi inte vill se hamnar där den med. Men jag tycker det är en både ointelligent och gravt felaktig slutsats att twitter i sig är problemet. Problemet är snarare:
1. att misogynin lever och frodas i vår kultur och i vårt samhälle.
2. att man försöker placera skulden på sociala medier, i det här fallet twitter för det är inte första gången de här tankegångarna yttras), istället för att:
3. fokusera på det som faktiskt är relevant, nämligen att kvinnor hotas om våldtäkt och död av anonyma män på nätet. Något som gång på gång sopas under mattan eller trivialiseras på till exempel följande sätt:
”Det är bara några finniga fjortiskillar som vill se vad de får för uppmärksamhet”
eller ”De menar det egentligen inte” eller ”De är försvinnande få”.
What the fuck?! Att bli hotad att bli utsatt för fruktansvärda saker och till och med bli mördad är inte något trivialt. Det är inget skämt och det är framförallt inget man kan avfärda. Det är ett uttryck för något i vår västerländska kultur. Och framförallt är det kriminellt! I en kultur där vi gärna tycker synd om ”de andra” kvinnorna; de beslöjade och burka- klädda kvinnorna allra helst. För DE är så förtrycka, DE är sådana offer, DE är fångar i ett samhälle där kvinnor inte äger sig själva eller är skyddade av lagen.
Men vänta lite nu. Hur fria och respekterade och skyddade är ”vi”, när dödshot mot kvinnor i offentligheten så lättvindigt viftas bort?
Maria Sveland talar om detta i sitt sommarprogram i P1. Om hur hon hörde Fredrik Reinfelt tala på radion om hur något måste stoppas, hur han inte kunde gå med på det mer. Och eftersom det nyligen uppmärksammmats i media hur kvinnliga bloggare drabbas av hat och hot, trodde hon att han äntligen adresserade hur man ska hantera detta i mina ögon våldsuttryck. Men i själva verket talade Fredrik Reinfeldt om fotbollsvåldet. Och att ”jag står här idag för att jag älskar fotboll.”
Jag blev lika upprörd som Maria Sveland av att höra detta. Samtidigt som något i mig dör lite. För vår stadsminister kan tala om hur mycket han älskar fotboll och hur våldet på detta område gör honom beklämd. Men han verkar då inte älska halva befolkningen, kvinnorna, så särskilt mycket, då han inga sådana anföranden gjort när kvinnor gång på gång drabbas av olika yttringar av våld och kränkningar. Det är liksom vardagsmat, så varför bry sig? verkar vara normen för hur det resoneras. Att kvinnor i vår kultur framställs och betraktas som mindre värda är skrämmande ofta något som inte ens stöter på minsta patrull. Och det gör mig så outsägligt arg och ledsen och slutligen trött, för det tar enormt med energi att gå runt och vara arg och ledsen. Men aldrig att jag tänker sluta! När det så väl behövs, när alltför få engagerar sig.
Kanske är lösningen att sluta kalla det ”kvinnohat”, ”våldet mot kvinnor” och ”kvinnoförtryck”. Kanske ska vi bara rätt och slätt kalla det för våld, hat och förtryck. Kanske är det så, att som i flertalet andra sammanhang, att om ordet ”kvinna” sätts före, så blir det ungefär samma sak som att säga ”icke”, en negation. Jaha det var inget våld, inget hat, inget förtryck. Nej men då fortsätter jag väl med vad jag nu höll på med och struntar i det sådana här icke- företeelser. Så kan det nog vara.
I världens mest jämställda land 